Liksom det nya året är invigt är det också nya tider för arbetet i Clinical Innovation. Behoven har blivit vår formfasta grund när vi nu går in för att lägga in ytterligare en växel i nästa fas – lösningarna. Mentorsmötet innan jul blev en viktig komponent när flertalet behov skulle väljas bort för att hitta ett primärt spår. Vi har fått kämpa ganska hårt, vägt en mängd faktorer mot varandra, för att hitta det område som ska sätta sin stora prägel på resten av vår tid som CIFare – och förhoppningsvis mer därtill. Input från mentorer, handledare och andra tidigare fellows har varit viktigt i processen när vi strukturerat upp hur vi kommer arbeta framöver.
Team Neuro på Mentorsmöte – Fr.v. Lisa, Caroline, Jano och Christian
Innan jag hunnit dramatisera denna fas för mycket så kan det dock inte sägas nog hur spännande det ändå är med lösningsarbetet vi befinner oss i. Vetskapen om att kunna spåna högt och lågt om helt revolutionerande tillvägagångssätt för gamla rutiner är en inspiration som nästan inte kan greppas. Varje dag är en utmaning att försöka hoppa ut ur rutinernas låda, ta ett steg åt sidan och hitta det som faktiskt finns utanför. Inte alltid helt lätt.
På jakt efter nya angreppssätt i den kreativa processen blev det idag ett återbesök till vår stora lärobok Biodesign. Efter en snabb repetition av koncept-mindmaps och kategoriseringar kunde jag dock inte undgå att lägga extra märke till David Kelley’s visa ord som fått inleda kapitlet Concept Selection:
Junk can dance.
Lika mycket som det är en påminnelse om att skrotet faktiskt kan användas till att bygga prototyper, blev det för mig också en påminnelse om att det orimliga faktiskt kan vara rimligt. Så nu ska skrotet få dansa.
God fortsättning!
/Team Neurokirurgi
